SKÖNA KONSTER BLOGG

Vad är det här för en naivistisk jättegrej? Måste samtidskonst se ut att vara gjord av dagisbarn? Är det en symbol för Don Quijotes väderkvarnar? Eller valde man helt enkelt bara första bästa ungdomliga konstverk man fick förslag på då man var tvungen att spendera 1% av projektpengarna på konstnärlig utsmyckning. Modern i tiden måste man ju vara. Som en vindflöjel.

Med utsikt över Hammarbysjön har Medelhavspärlan ett utmärkt läge. Samtidigt inte lika hippt och snorkigt som Göteborg och Jimmys i samma stadsdel - och inte lika dyrt. Stället brukar kännas opretentiöst och sympatiskt och tillfredställande mysigt. Något var dock förändrat då jag och T tittade in sist för en matbit. Borden som annars brukar vara fria från dukar med en behagligt dämpad yta av trä, var nu iklädda ett vitt papper av typen som man har på rulle för barn att kludda på. Allt kändes med ens lite sterilt och prassligt. Servetternas kvalitet hade också sjunkit och spotlighten i taket spred ett märkligt sken som återkastades av det vita papperet. Det här kan ju låta som petitesser - men vad innebär begreppet "stämning" om inte just  subtila detaljer?

Jag och T valde båda caesarsallad - en av mina favoriträtter. Men - och nu önskar jag verkligen att alla restauranger som har caesarsallad på menyn ville höra upp - glöm inte bacon! Det som gör caesarsallad till en så intr…

Herrskap och tjänstefolk (Upstairs Downstairs). Har det gjorts en bättre TV-serie? Jag är benägen att sätta denna serie åtminstone som en av de fem bästa som någonsin gjorts, (eftersom det under 70- och 80-talen gjordes så fantastiskt bra TV-serier i Storbritannien som inte kan graderas). Serien går just nu i repris på TV4 Guld som verkligen är en Guld-kanal för dem som uppskattar äldre TV-serier. Herrskap och tjänstefolk är inget mindre än en lång historielektion i den mest effektiva av alla pedagogiska former, nämligen underhållningsformen. Så tydligt spänningarna i klassamhället framgår. De mest konservativa krafterna fanns inte alltid "upstairs". Som huvudpersoner framträder framföralla butlern Hudson och  jungfrun Rose som båda står högt i källarplanets hierarki. Båda söker med hela sin kraft  upprätthålla hierarkierna för sin egen heders skull och den orubbliga tron på det brittiska systemet. De är stolta och säkra i sin position. När hela klassamhället börjar vackla ä…

Fem stora författare - Stefan Andhé, Gerda Antti, Stig Claesson, Per Gunnar Evander och Bodil Malmsten. Alla dessa läste jag första gången när jag var i en formbar ålder, någonstans mellan 15- och 25-årsåldern. Alla har de det gemensamt att de ofta skriver knappt, med korta, starka meningar. Var och en har sin "egna" dialekt. Med en till synes enkelhet beskrivs det nära, "jordliga", aviga och ömma. Alla säger de något insiktsfullt om vår svenska kultur, speciellt om det som gått förlorat, på gott och ont. I vissa stunder är det smärtsamt tragiskt - men alltid uthärdligt. Små ord och mellanrum skapar en mångbottnad humor och ljusa livsstråk av hopp. Ofta svindlande poetiskt.  Så fort jag börjar läsa någon av dessa författare börjar det klia i kreativiteten (:-S).

Humor sägs vara kultur- och tidsbundet. Det är en sanning med mycket modifikation. Nog skrattar vi än idag åt Shakespeare och Wodehouse? Vad som är mycket mer påtagligt är väl hur SERIOSITET lätt blir föråldrat. Tag till exempel Ingmar Bergmans filmer. Hur utomordentligt tråkig är inte Det sjunde inseglet - för mig är den rena sömnpillret med sina teatrala repliker och skuggväxlingar, möjligtvis ofrivilligt komiskt då Max von Sydow spelar schack med döden ("- Du får ta svart", "- Ja, det passar väl bäst så", eller hur det nu var). (Vad är egentligen den stora skillnaden mellan Det sjunde inseglet och Hoberts lika ofrivilligt komiska men hårt kritiserade film Tre solar?) Hur intressant och komiskt mångbottnad är då inte istället Bergmans komedi En lektion i kärlek där Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck har ett djup i sina karaktärer - tack vare den dubbelhet som humor ofta innebär. Skådespelare får en annan bredd genom komik och humor. Pretentiös seriositet är egen…

Man har ifrågasatt att jag använder "seriösa" och "avancerade" ord som "verk" och "kontrapunktik" då jag talat och skrivit om Povel Ramels konstnärskap (ett till "seriöst" ord). Jag tycker att man SKA använda ett avancerat språk, i synnerhet då man talar om det till synes lättsamma och enkla. Med avancerat menar jag ett synonymrikt, blommigt, starkt, färgrikt och talande språk. Det är ju endast på detta sätt vi kan avdramatisera språket, bjuda in dem som känner sig utanför. Låt dem upptäcka hur språket kan användas. Låt dem få en chans att upptäcka att "svåra" ord inte behöver vara kopplade till seriösa, tunga frågor. Om man inte tycker att man kan kalla Povel Ramels musik och text för verk anser man antagligen att det som enligt konvensionen kallas verk är något finare, mer KONST än den populärmusik som Povel Ramel står för. Man gör en uppdelning, en värdering. På samma sätt anser man antagligen att kontrapunktik hör till et…

Musikens grundläggande funktion för människan kan diskuteras i det oändliga. Min tolkning är att musiken främst har två funktioner - en kommunicerande och en mediterande eller med andra ord, en uttåtriktad gemenskapsformande och en inåtvänd terapeutisk funktion.
Musikaliskt kan man märka två ytterligheter av musikaliska uttryck  - den berättande och dramaturgiska musiken samt den extatiska och statiska musiken. Båda dessa uttryck kan ha kommunicerande och mediterande funktioner även om det dramaturgiska generellt kan upplevas mer kommunicerande och den extatiska musiken mediterande. Inom musikhistorien kan man mycket generellt säga att konstmusik före modernismen ofta är dramaturgiskt präglad på ett sätt att vi som lyssnare uppfattar en historia eller ett "meddelande" från kompositören. Romantisk musik med exotiska inslag kan dock vara av det extatiska eller statiska slaget. Vissa kan ibland hävda att modernistisk konstmusik inte är musik, bara oljud. Detta kan bero på att d…